På morgonen den 27:e beslutar jag mig för att avbryta min semester i Danmark och åka hem till Linköping. Under bilresan hem går min telefon varm. Min 15-åriga dotter sitter bredvid och för loggbok över de kontakter jag har under bilresan.
Inom SNAM projektet fortsätter vi att utreda möjligheten att utrusta flygplan för sjuktransporter.
På SAS undersöks tillgänglighet på flygplan, besättningar och mekaniker för att bygga om flygplanen samt flygoperativa förutsättningar för en flygning till Bangkok och/eller Phuket. Behov av dispenser kring besättningarnas tjänstgöringstider och medförande av medicinsk syrgas är andra exempel på frågor som utreds. På SAS fördröjs arbetet genom att sonderingar stoppas av SAS flygchef som inte nåtts av VD:s beslut att helhjärtat ställa upp med alla nödvändiga resurser.
SAS MD-90 inredd med plats för 36 patienter på bårar och 40 sittande.
Till VLL och projektledaren för SNAM hör läkare och sjuksköterskor av sig och anmäler sig som frivilliga i den händelse det beslutas om en insats samtidigt som annan personal kontaktas. Det står ganska klart att tillgång till medicinsk besättning kommer inte utgöra ett problem trots helger.
Personal på VLL påbörjar upprättandet av listor på sjukvårdsmaterial och mediciner som bör medföras baserat på den bedömning av skador som patienterna kan ha.
En fråga som är identifierad i SNAM projektet men inte löst är frågan om vem som skall ha vårdgivaransvar för en eventuell insats. I samråd mellan VLL, Socialstyrelsen och Luftfartsverket framgår det ganska snart att det enda genomförbara alternativet är att VLL tar vårdgivaransvaret.
På kvällen den 27:e har vi identifierat två stycken showstoppers. Tillgång till sjukvårdsutrustat flygplan och vårdgivaransvaret. Vi ser dock möjliga lösningar på dessa frågor men ännu har vi inte hört något från regeringen eller tjänstemännen på berörda departement.
0 Comments